Efter gårdagens hårda färd hem från styrkan sitter jag nu i min fåtölj och sörjer i ensamheten att jag är så ensam, för det är ingen annan som är hemma. Förutom Martin, men han sover nog fortfarande.

Sitter och väntar på bättre tider, men de kommer inte. Jag skulle vilja gå ut, men inte själv. Det verkar läskigt. Folk kanske tittar på mig då.
Så isället sitter jag inne här med släckta lampor och nerdragen perisen. Som ett annat emo.

Elin