Lite lagom efter en veckas sjukdom går jag med på att springa Köpmarunt med pappa. Rundan blev till slut 12 km och jag dog lite under löpningen. Det är bara att konstatera att pappa springer i från mig lika lätt som jag springer i från en myra. Hans argument till att vi skulle springa ihop utan att han skulle springa ifrån mig bestod av att han är 60 år (vilket han inte ens är) och att en tjugoåring ska vara i sin livs form (höhö). Men jag visste hela tiden att han skulle springa i från mig, den där sega gubben. Han var iallafall snäll och väntade på mig och peppade mig emellanåt när jag behövde det. Så jag gillar honom ändå trots att han springer ifrån mig, dessutom kändes det himla skönt efteråt.